de gamla spektaklen till träplogar, som tre par oxar knappast kunde rubba.
Under allt detta låg parveln stilla. Om han någon gång hade varit odygdig och stängt igen källardörren om mor eller far, så fick han nu lära sig hur de hade känt det, för det dröjde i timtal, innan läraren slutade.
Till sist gick läraren åter ut på borggården, och där talade han om människosläktets långa arbete för att skaffa sig verktyg och vapen, kläder och hus, möbler och prydnader. Han sade, att en sådan gammal borg som Vittskövle var en milstolpe på vägen. Där kunde man se hur långt människorna voro hunna för trehundrafemti år sedan och själv bedöma om det sedan dess hade gått framåt eller tillbaka för dem.
Men detta talet slapp parveln att lyssna till, för eleven, som bar honom, hade blivit törstig på nytt och smög sig in i köket för att be om en dryck vatten. När nu parveln blev inburen i köket, måtte han ha försökt att se sig om efter gåskarlen. Han hade börjat röra på sig, och härvid råkade han att trycka för hårt mot locket, så att detta sprang upp. Portörlock springa ju alltid upp, och eleven tänkte inte vidare på saken, utan tryckte bara till det igen. Men då frågade kokerskan om han hade en orm i portören.
»Nej, jag har bara några växter,» svarade eleven. — »Nog var det något, som rörde sig där,» envisades kokerskan. Eleven slog då upp locket för att visa henne, att hon misstog sig. »Se nu själv om...
Men längre hann han inte, för nu vågade inte parveln stanna längre i portören, utan stod med ett språng på golvet och rusade ut. Pigorna hunno knappast att se vad det var, som sprang, men de skyndade efter i alla fall.
Läraren stod ännu och talade, när han blev avbruten av höga rop. »Ta fast honom, ta fast honom!» skreko de, som kommo från köket, och alla de unga karlarna rusade efter parveln, som kilade undan fortare än en råtta. De försökte att genskjuta honom i porten, men det var inte
