Så snart denne kände sig fri, sprang han mot dörren. Han gav sig inte tid att stanna, men i förbifarten grep han parveln vid halslinningen och tog honom med sig. Och på trappan slog han ut vingarna och for upp i luften. På samma gång gjorde han en grann svängning med halsen och satte ner parveln på den dunglatta ryggen.
Så bar det av med dem upp i luften, och hela Vittskövle stod och stirrade efter dem.
I ÖVEDSKLOSTERS PARK.
Hela den dagen, som gässen lekte med räven, låg pojken och sov i ett övergivet ekorrbo. När han vaknade framemot kvällen, var han ganska bekymrad. »Nu blir jag snart hemskickad, och då kan det nog inte undgås, att jag måste visa mig för far och mor,» tänkte han.
Men när han sökte upp vildgässen, som lågo och badade i Vombsjön, sade ingen av dem ett ord om att han skulle resa. »De tycker kanske, att den vite är för trött att fara hem med mig i kväll,» tänkte pojken.
Nästa morgon voro gässen vakna i första dagningen långt före soluppgången. Nu kände pojken sig säker om att det skulle bli hemresa av, men besynnerligt nog fingo både han och den vita gåskarlen följa med de vilda på deras morgontur. Pojken kunde rakt inte förstå vad som var orsaken till uppskovet, men så funderade han ut, att vildgässen inte ville sända bort gåskarlen på en så pass lång resa, innan denne hade fått äta sig väl mätt. Hur som helst så var han bara glad åt var stund, som gick, innan han måste möta föräldrarna.
Vildgässen foro fram över Övedsklosters herrgård, som låg i en härlig park öster om sjön och såg mycket präktig ut med sitt stora slott, sin vackra, stenlagda borggård, omgiven av låga murar och paviljonger, och sin fina, gammaldags trädgård med klippta häckar, täckta lövgångar,
