När vildgässen voro trötta på att leka, foro de ut på isen och vilade sig ett par timmar. Eftermiddagen tillbragte de nästan på samma sätt som förmiddagen. Först ett par timmars betande, sedan bad och lek i vattnet vid iskanten ända till solnedgången, då de genast ställde sig att sova.
»Detta vore just ett liv, som skulle passa mig,» tänkte pojken, när han kröp in under gåskarlens vinge. »Men i morgon blir jag väl hemskickad.»
Innan han somnade, låg han och tänkte på att om han finge följa med vildgässen, skulle han slippa alla bannor för att han var lat. Då finge han slå dank hela dagarna, och hans enda bekymmer skulle vara att skaffa sig något att äta. Men han behövde så litet nu för tiden, så det bleve det nog råd för.
Och så målade han ut för sig allt, vad han skulle få se, och så många äventyr han skulle få vara med om. Ja, det skulle bli annat än släpet och slitet därhemma. »Om jag bara finge följa med vildgässen på deras resa, skulle jag inte sörja över att jag har blivit förvandlad,» tänkte pojken.
Han var inte rädd för något annat, än att han skulle bli hemskickad, men inte heller på onsdagen sade gässen något om att han måste resa. Den dagen gick på samma sätt som tisdagen, och pojken trivdes allt bättre med vildmarkslivet. Han tyckte, att han hade den ensliga parken vid Övedskloster, som var stor som en skog, alldeles för sig själv, och han längtade inte tillbaka till den trånga stugan och de små åkrarna därhemma.
På onsdagen trodde han, att vildgässen tänkte behålla honom hos sig, men på torsdagen förlorade han hoppet igen.
Torsdagen började på samma sätt som de andra dagarna. Gässen betade på de vida åkrarna, och pojken sökte efter föda inne i parken. Om en stund kom Akka till honom och frågade om han hade funnit något ätbart. Nej, det hade han inte, och då sökte hon upp åt honom en torr kumminört, som stod med alla sina småfrukter i behåll.
