Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/76

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61
VILDFÅGELSLIV

När pojken hade ätit, sade Akka, att hon tyckte han sprang omkring i parken alldeles för oförväget. Hon undrade om han visste hur många fiender han hade att akta sig för, han, som var så liten. Nej, det visste han alls inte, och då började Akka räkna upp dem för honom.

När han gick i parken, sade hon, skulle han akta sig för räven och mården; när han kom till sjöstranden, skulle han ha en tanke på uttrarna; satt han på stengärdsgården, skulle han inte glömma vesslan, som kunde krypa genom de minsta hål, och om han ville lägga sig att sova i en lövhög, skulle han först undersöka om inte huggormen sov sin vintersömn i samma hög. Så snart han kom ut på öppna fältet, borde han ha ett öga på hök och vråk, på örn och falk, som svävade uppe i skyn. I hasselsnåren kunde han bli fångad av sparvhöken; skator och kråkor funnos överallt, och dem skulle han inte tro alltför väl, och så snart det blev skymning, skulle han hålla öronen spända för att lyssna efter de stora ugglorna, som flögo fram med så ljudlösa vingslag, att de kunde komma alldeles inpå honom, innan han märkte dem.

Då pojken hörde, att det fanns så många, som stodo efter hans liv, begrep han, att det var alldeles omöjligt, att han kunde få behålla det. Han var inte så särdeles rädd för att dö, men han tyckte inte om att bli uppäten, och därför frågade han Akka vad han kunde göra för att skydda sig mot rovdjuren.

Akka svarade genast, att pojken borde försöka ställa sig väl med smådjursfolken i skog och på fält, med ekorrfolk och harfolk, med finkar och mesar och spettar och lärkor. Om han gjorde sig till deras vän, så kunde de varna honom för faror, skaffa honom gömställen, och i stort nödfall kunde de slå sig tillsammans och försvara honom.

Men när pojken senare på dagen ville följa rådet och vände sig till Sirle, ekorren, för att anhålla om hans bistånd, visade det sig, att denne inte ville hjälpa honom. »Inte