IV.
GLIMMINGEHUS.
SVARTRÅTTOR OCH GRÅRÅTTOR.
I sydöstra Skåne inte långt från havet ligger en gammal borg, som kallas Glimmingehus. Den består av ett enda högt, stort och starkt stenhus, som synes milsvitt över slätten. Det är inte mer än fyra våningar högt, men det är så väldigt, att ett vanligt boningshus, som står på samma gård, tar sig ut som en liten barnlekstuga.
Det stora stenhuset har så tjocka ytterväggar och mellanväggar och takvälvningar, att det i dess inre knappt finns plats för något annat än de tjocka murarna. Trapporna äro trånga, förstugorna små och rummen fåtaliga. För att väggarna skola få behålla sin styrka, är endast ett ringa antal fönster upptaget i de övre våningarna, och i den nedersta finnas inga alls, bara smala ljusöppningar. Under de gamla krigstiderna voro människorna lika så glada att få stänga in sig i ett sådant där starkt och väldigt hus, som man nu är att få krypa in i en päls i smällkall vinter, men när den goda fredstiden kom, ville de inte längre bo i den gamla borgens mörka och kalla stensalar. De ha för längesedan övergivit det stora Glimmingehus och flyttat in i bostäder, som äro sådana, att ljus och luft kunna tränga in i dem.
På den tiden, då Nils Holgersson drog omkring med vildgässen, fanns det alltså inga människor på Glimmingehus, men därför saknade det visst inte invånare. På taket bodde varje sommar ett storkpar i ett stort bo, på vinden
