Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/93

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
76
GLIMMINGEHUS

med största lugn. I morgon, när jag vaknar, finns nog inte en enda gråråtta på Glimmingehus.»

Pojken blinkade åt Akka och gjorde ett tecken, att han ville knuffa storken ner i backen, när denne nu ställde sig att sova på yttersta kanten av boet med ena benet uppdraget, men Akka hejdade honom. Hon såg inte alls förargad ut. I stället sade hon i belåten ton: »Det vore väl dåligt, om den, som är så gammal som jag, inte skulle kunna reda sig ur värre svårigheter än denna. Om bara ugglemannen och ugglekvinnan, som kan hålla sig vakna hela natten, vill flyga bort med ett par budskap för min räkning, så tänker jag, att allt ska gå väl.»

Båda kattugglorna voro villiga, och Akka bad då ugglemannen, att han skulle fara och söka upp de bortresta svartråttorna och råda dem att genast skynda hem. Ugglekvinnan skickade hon till Flammea, tornugglan, som bodde i Lunds domkyrka, med ett uppdrag, som var så hemligt, att Akka bara med viskande röst vågade anförtro henne det.


RÅTTFÅNGAREN.

Det led framemot midnatt, när gråråttorna efter mycket sökande lyckades finna en källarglugg, som stod öppen. Den satt tämligen högt uppe på väggen, men råttorna ställde sig på varandras axlar, och det dröjde inte länge, förrän den modigaste ibland dem satt i gluggen, färdig att tränga in på Glimmingehus, utanför vars murar så många av hennes förfäder hade stupat.

Gråråttan satt en stund stilla i gluggen och väntade, att hon skulle bli anfallen. Försvararnas huvudhär var visserligen borta, men hon antog, att de svartråttor, som funnos kvar i borgen, inte skulle ge sig utan strid. Med klappande hjärta lyssnade hon efter det minsta buller, men allt förblev tyst. Då tog gråråttornas anförare mod till sig och hoppade ner i den kolmörka källaren.