och eld och gnistor. Det var den väldigaste syn han någonsin hade sett.
»Du vill väl inte påstå, att du skulle kunna sätta eld på ett sådant här stort verk också?» sade björnen.
Pojken stod där inklämd mellan björnramarna, och han trodde, att det enda, som kunde rädda honom, skulle vara, att björnen fick höga tankar om hans makt och förmåga. »Det gör mig detsamma om det är stort eller litet,» sade han därför. »Jag kan få det att brinna ner i alla fall.»
»Då ska jag säga dig något,» sade björnfar. »Förfäderna mina har hållit till i de här trakterna, allt sedan det började att växa skog i landet, och jag har ärvt jaktmark och betesmark och iden och gömställen av dem och har bott här i god ro i all min tid. Till en början blev jag inte mycket störd av människorna. De gick och hackade i bergen och plockade opp litet malm, och härnere vid forsen hade de ett hammarverk och en hytta. Men hammaren bultade bara ett par gånger om dagen, och hyttan var inte påblåst mer än ett par månvarv i sträck. Det var inte mer, än jag kunde stå ut med. Men nu på de sista åren, sedan de har rest det här bullerverket, som går med samma fart både natt och dag, kan jag inte trivas mer. Förr var det bara en brukspatron och ett par smeder, som bodde här, men nu är det så fullt med människor, att jag aldrig kan gå säker för dem. Jag trodde, att jag skulle bli tvungen att flytta härifrån, men nu har jag funnit på bättre råd.»
Pojken undrade inom sig vad björnfar då hade hittat på, men han kom inte i tillfälle att fråga, för nu tog björnen honom på nytt mellan tänderna och lufsade utför backen med honom. Pojken kunde ingenting se, men han förstod av det tilltagande bullret, att de närmade sig järnverket.
Björnfar hade väl reda på järnbruket. Han hade gått omkring där många mörka nätter, gett akt på vad som
