på att pressas ut, hade ett nytt blivit hämtat från ugnen och lagt under valsarna, och när detta var ett stycke på väg, hämtades ett tredje. Oupphörligen slingrade sig nya röda trådar bort över golvet som fräsande ormar. Pojken tyckte, att det var grant att se järnet, men än präktigare var det att se arbetarna, som viga och smidiga fattade de glödande ormarna med sina tänger och tvingade dem in under valsarna. Det var som en lek för dem att handskas med det fräsande järnet. »Jag får säga, att det här är riktigt karlgöra,» sade pojken för sig själv.
Björnen lät honom också se in i hyttan och i stångjärnssmedjan, och pojken blev allt mer och mer förundrad, när han såg hur smederna hanterade eld och järn. »De här människorna har ingen rädsla för värme och lågor,» tänkte han. Sotiga och svarta voro de också. Han tyckte, att de voro som ett slags eldfolk. Det var därför, som de kunde böja och forma järnet, hur de behagade. Han kunde inte tro, att det var vanligt folk, som hade sådan makt.
»Så där håller de på dag efter dag, natt efter natt,» sade björnfar och lade sig ner på marken. »Du kan förstå, att man blir led vid sådant. Det är då bra väl, att jag nu kan få slut på det.»
»Jaså, det kan ni?» sade pojken. »Hur ska ni då bära er åt?»
»Jo, jag tänkte, att du skulle sätta eld på de här byggnaderna,» sade björnfar. »På det sättet finge jag fred för det ständiga arbetet och kunde bo kvar i hemtrakten.»
Pojken blev kall som en is över hela kroppen. Jaså, det var för detta, som björnfar hade burit dit honom.
»Om du sätter eld på bullerverket, så lovar jag dig, att du ska få behålla livet,» sade björnfar. »Men om du inte gör, som jag vill, så ska det snart vara ute med dig.»
De stora verkstäderna voro uppförda av tegel, och pojken tänkte för sig själv, att björnfar kunde befalla, så mycket han ville, det var ändå omöjligt att lyda honom.
