Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/111

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
368
JÄRNVERKET

Men strax därpå såg han, att det kanske inte skulle vara så omöjligt. Tätt bredvid honom låg en hög med halm och hyvelspån, som han lätt kunde sätta eld på, bredvid spånhögen fanns en brädstapel, och brädstapeln stötte nära nog intill det stora kolhuset. Men kolhuset nådde fram till verkstäderna, och om det råkade i brand, skulle elden snart flyga över till järnverkets tak. Allt brännbart, som fanns, skulle fatta eld, murarna skulle rämna av hettan och maskinerna förstöras.

»Nå, vill du, eller vill du inte?» sade björnfar.

Pojken visste, att han borde svara genast, att han inte ville, men han visste också, att då skulle björnramarna, som höllo om honom, krama ihjäl honom med ett enda tag. »Jag får allt lov att betänka mig litet,» sade han fördenskull.

»Nåja, det kan du få,» sade björnfar, »men jag ska säga dig, att det är just järnet, som har gett människorna ett sådant övertag över oss björnar, att jag också fördenskull gärna vill få slut på arbetet här.»

Pojken tänkte, att han ville bruka uppskovet till att fundera ut något sätt att komma undan, men han var så ängslig, att han inte kunde styra sina tankar, dit han ville, utan han började i stället tänka på vilken god hjälp människorna hade av järnet. De behövde ju järn till allting. Järn var det i plogen, som redde upp åkern, i yxan, som byggde huset, i lien, som mejade säden, i kniven, som kunde brukas till allt möjligt. Järn var det i betslet, som styrde hästen, i låset, som stängde dörren, i spikarna, som höllo ihop möblerna, i plåten, som täckte taket. Bössan, som hade utrotat vilddjuren, var av järn och likaså hackan, som hade brutit upp gruvan. Järn klädde krigsfartygen, som han hade sett i Karlskrona, på järnskenor rullade lokomotiven fram genom landet, av järn var nålen, som sydde rocken, saxen, som klippte fåren, grytan, som kokade maten. Stort som smått, allt, som var nyttigt och oumbärligt, var