av järn. Björnfar hade nog rätt i att det var järnet, som hade gett människorna deras övermakt över björnarna.
»Nå, vill du, eller vill du inte?» sade björnfar.
Pojken spratt upp ur sina tankar. Här stod han och tänkte på alldeles onödiga saker och hade ännu inte funnit ut något sätt att rädda sig. »Ni får inte vara så otålig,» sade han. »Detta är en viktig sak för mig, och jag får lov att ha tid att betänka mig.»
»Nå, betänk dig då än en stund!» sade björnfar. »Men jag vill säga dig, att det är järnets skull, att människorna har blivit så mycket klokare än vi björnar, och bara därför ville jag gärna få slut på arbetet här.»
När pojken hade fått det nya uppskovet, ville han använda det för att tänka ut en räddningsplan. Men tankarna gingo, som de ville, den natten, och de började åter syssla med järnet. Han tyckte sig så småningom begripa vad människor hade måst tänka och fundera, innan de hade hittat på hur de skulle smälta fram det ur malmen, och han tyckte sig se gamla svarta smeder stå lutade över ässjan och grubbla över hur de rätt skulle hantera det. Det var kanske därför, att de hade grubblat så mycket över järnet, som förståndet hade kommit i växt hos människorna, tills de äntligen hade hunnit så långt, att de kunde bygga sådana här stora verk. Det var säkert så, att människorna hade järnet att tacka för mer, än de själva visste.
»Nå, hur går det?» sade björnfar. »Vill du, eller vill du inte?»
Pojken ryckte till. Här stod han och tänkte onödiga tankar och visste ännu inte hur han skulle bära sig åt för att komma undan. »Det är inte så lätt att välja, som ni tror,» sade han. »Ni får lov att ge mig betänketid.»
»Än en stund kan jag vänta på dig,» sade björnfar. »Men sedan får du inte längre anstånd. Du ska veta, att det är järnets fel, att människorna kan leva här i björnmarken, och då kan du nog förstå, att jag vill ha slut på arbetet här.»
