Pojken ämnade nyttja det sista uppskovet till att tänka ut någon räddning, men så ängslig och förvirrad, som han var, gingo tankarna, som de ville, och de började nu syssla med allt det, som han hade sett, medan han flög fram över Bergslagerna. Nog var det bra märkvärdigt, att det fanns så mycket liv och rörelse, så mycket arbete borta i vildmarken. Tänk så fattigt och öde här skulle ha varit, om det inte hade funnits järn! Han tänkte på den här verkstaden, som hade gett arbete åt så många, allt sedan den hade börjat byggas, och som nu hade samlat omkring sig så många hus, fulla av människor, och som hade dragit till sig järnvägar och telegraftrådar, och som sände ut...
»Nå, hur går det?» sade björnen. »Vill du, eller vill du inte?»
Pojken strök sig med handen över pannan. Ingen räddning hade han tänkt ut, men så mycket visste han, att han inte ville göra något mot järnet, som var en så god hjälp för rik och fattig, och som gav bröd åt så många människor i detta land.
»Jag vill inte,» sade han.
Björnfar kramade honom litet hårdare mellan ramarna utan att säga något.
»Ni ska inte kunna få mig till att förstöra ett järnverk,» sade pojken. »För järnet är till så stor välsignelse, att det inte går an att förgripa sig på det.»
»Då väntar du väl inte heller, att du ska få leva länge?» sade björnen.
»Nej, det väntar jag inte,» sade pojken och såg björnfar rakt in i ögonen.
Björnfar klämde till än hårdare med ramarna. Det gjorde så ont, att pojken fick tårarna i ögonen, men han var tyst och sade ingenting.
»Ja, då så!» sade björnfar och höjde den ena ramen långsamt, för han hoppades in i det sista, att pojken skulle ge med sig.