älvbrinken för att kunna se ner på älven, som flöt i en bred fåra djupt under honom. Helt nära gick en landsväg fram till älven, och de resande färdades över denna på en färja. Detta var nytt för pojken, och han hade roligt av att se på det, men helt plötsligt kom en förfärlig trötthet över honom. »Jag är tvungen att sova en stund. Jag har ju knappt fått en blund i mina ögon i natt,» tänkte han, kröp ner i en tät tuva, gömde sig, så gott han kunde, under gräs och strå och somnade.
Han vaknade av att människor sutto och språkade bredvid honom. De voro landsvägsresande, som inte kunde färjas över älven, därför att stora isstycken kommo flytande utför den och hindrade färjan. Medan de väntade, hade de gått upp på vallen och sutto där och talade om hur svårt de hade det med älven.
»Jag undrar om det ska bli sådan översvämning i år som i fjol,» sade en bonde. »Då gick älven lika högt som telefonstolparna hemma hos oss, och hela vår flottbro rev den med sig.»
»I fjol gjorde den inte så värst mycken skada i vår socken,» sade en annan, »men året förut tog den ifrån mig en full hölada.»
»Jag ska aldrig glömma den natten, då den gick till storms mot den stora bron vid Domnarvet,» inföll en järnvägsarbetare. »Ingen på hela bruket kunde få en blund i ögonen.»
»Ja, nog är älven en svår förstörare,» sade en stor, ståtlig karl, »men när jag hör, att ni sitter så här och talar illa om den, kan jag inte låta bli att tänka på prosten därhemma. Det var gille i prostgården, och folk satt och klagade på älven, just som ni gör nu, men då blev prosten liksom upprörd och sade, att han ville berätta en historia för oss. Och när han hade slutat, var det ingen, som kunde säga ett ont ord om Dalälven, och jag undrar om det inte skulle ha gått så med er också, om ni hade varit med.»
