Men det tycktes, som om Storån genast skulle få ångra sin oförvägenhet att utmana älven, för den mötte ett hinder, som höll på att bli den övermäktigt. Det var ett berg, som låg rätt i dess väg, och där den inte kunde komma fram annat än genom en trång rämna. Den trängde ihop sig och gick fram med strid fors, men i många år måste den nöta och fila, innan den fick rämnan utvidgad till en något så när bred klyfta.
Under denna tid frågade ån skogen åtminstone vart halvår hur det gick med Fuluälv.
’Med älven går det inte annat än bra,’ svarade skogen. ’Den har nu förenat sig med Görälven, som tar emot vatten från norska fjällen.’
En annan gång, när ån frågade efter älven, svarade skogen:
’Den behöver du inte ha bekymmer för. Den har just nyss fått till sig Horrmundsjön.’
Men Horrmundsjön hade Storån själv tänkt att bemäktiga sig. När den hörde, att den hade gått till Fuluälv, blev den så rasande, att den äntligen bröt sig igenom Trängslet och kom fram därur så vild och brusande, att den ryckte med sig mer skog och jord, än den egentligen behövde. Det var just vår, och den översvämmade hela trakten mellan Hyckjeberget och Väsaberget, och innan den kom till ro igen, hade den skapat den trakt, som kallas Älvdalen.
’Jag undrar vad Fuluälv säger om detta,’ sade Storån till skogen.
Fuluälv hade emellertid grävt ut Transtrand och Lima, men nu hade den länge stått stilla framför Limed och sökt efter en omväg, därför att den inte vågade kasta sig utför det branta berget där. Men när den fick höra, att Storån hade brutit sig igenom Trängslet och grävt ut Älvdalen, sade den, att nu fick det gå hur det ville. Den kunde inte stå stilla längre. Och så kastade den sig utför Limedsforsen.
