strövade han omkring hela dagen utan att tänka på vart han gick.
När det led mot aftonen, hände det sig, att han råkade få se en bergyta, som glänste likt guld. När han såg bättre efter, märkte han, att det var en mäktig åder av kopparmalm. Först blev han glad åt upptäckten, men sedan kom han att tänka på att detta torde vara brorslotten, som hade bragt så många i fördärvet, och då blev han skrämd. ’I dag må jag säga att olyckan förföljer mig,’ tänkte han. ’Kanske att jag nu måste mista livet, därför att jag har funnit den här rikedomen.’
Han vände sig genast bort och begav sig på hemvägen. Om en stund kom han i möte med en hög och stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men han kunde inte påminna sig, att han hade sett henne förut.
’Jag undrar vad du har haft för dig i skogen,’ sade kvinnan. ’Jag har sett, att du har strukit omkring här hela dagen.’ — ’Jag har gått och sett mig om efter en boplats,’ sade bergsmannen, ’för den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.’ — ’Tänker du inte på att bryta malm ur kopparberget, som du fann för en stund sedan?’ frågade hon vidare. — ’Nej, jag får lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte få den, som jag tycker om.’ — ’Ja, håll ord med detta bara,’ sade kvinnan, ’så ska inget ont hända dig!’
Med detsamma lämnade hon honom. Men han skyndade sig att göra till sanning vad han hade sagt för nöds skull. Han upphörde med kopparhanteringen och byggde sig en gård långt från Falun. Och sedan hade hon, som han tyckte om, ingenting emot att flytta till honom.»
Härmed slutade korpen sin berättelse. Pojken hade verkligen hållit sig vaken hela tiden, men inte hade han fört järnet med särdeles stor fart.
»Nå, hur har det gått sedan?» frågade han, när korpen tystnade.
