Det var ju både det troligaste och rimligaste. Men om pojken nu fick veta hemligheten, då skulle han komma tillbaka hit, så snart som han hade blivit människa igen, och ta reda på den stora rikedomen. Och när han hade förtjänat tillräckligt mycket pengar, så skulle han köpa in hela Västra Vemmenhögs socken och bygga ett slott där, så stort som Vittskövle. Och en dag skulle han bjuda husman Holger Nilsson och hans hustru till sig på slottet. Och när de komme vandrande, skulle han stå på trappan och säga: »Var så goda och stig in, och var som hemma här!» Och de skulle förstås inte känna igen honom, utan undra vem den fina herrn var, som hade bjudit dem. »Skulle ni inte tycka om att bo på ett sådant här ställe?» skulle han då säga. — »Det förstår sig, men det är inte något för oss,» skulle de svara. — »Jo, det är det. Det är meningen, att ni ska få det här stället i betalning för den stora vita gåskarlen, som flög bort häromåret,» skulle han säga.
Pojken skötte järnet allt flinkare. Det nästa, som han skulle använda pengarna till, var att bygga en ny stuga på ljungheden i Sunnerbo åt Åsa gåsapiga och lille Mats. Mycket större och finare än den gamla förstås. Och så skulle han köpa in hela Tåkern och ge den till änderna, och så...
»Nu får jag säga, att du har arbetat med god fart,» sade korpen. »Jag tror, att hålet är tillräckligt stort allaredan.»
Det lyckades verkligen för korpen att tränga sig ut. Pojken följde efter och såg då Bataki sitta på en sten ett par steg längre bort.
»Jag ska nu hålla mitt löfte till dig, Tummetott,» sade Bataki mycket högtidligt, »och tala om för dig, att jag har sett brorslotten. Men jag vill inte råda dig att börja leta efter den, för det kostade mig åratals arbete, innan jag fick reda på den.»
»Jag tänkte, att du skulle tala om för mig var den fanns, som lön för att jag har hjälpt dig ur fångenskapen,» sade pojken.
