Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/148

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
405
VALBORGSMÄSSOAFTON

leende, långt mer än han hade väntat. Han hade inte märkt något, som var hemskt eller skrämmande.

Men nu i mörka natten flammade på dessa samma stränder en lång krans av höga eldar. Han såg dem låga i Mora vid norra ändan av sjön, på stranden av Sollerön, i Vikarbyn, på höjderna ovan byn Sjurberg, på kyrkudden vid Rättvik, på Lerdalsberget och så vidare på uddar och kullar ända bort mot Leksand. Han kunde räkna till mer än hundra eldar, och det var honom alldeles omöjligt att begripa var de hade kommit ifrån, om det inte var trolldom eller spökeri med i spelet.

Vildgässen hade också vaknat vid skottet, men så snart som Akka hade kastat en blick över stranden, sade hon: »Det är människobarnen, som leker.» Och genast stucko hon och de andra gässen sina huvuden under vingarna och slumrade in på nytt.

Men pojken stod och såg på eldarna, som prydde upp stranden likt en lång rad av guldsmycken. Han drogs lika mycket till ljus och värme som en liten mygga, och han ville gärna gå närmare, men han visste inte om han skulle våga lämna gässen. Han hörde skott på skott, och när han nu förstod, att det inte var fara å färde, lockades han också av dessa. Det tycktes, som om de voro så glada därborta vid eldarna, att det inte var nog för dem att skratta och ropa, utan de måste ta till bössorna och skjuta. Och nu kastade de upp raketer vid ett bål, som brann på ett berg. Där hade de en stor eld, och högt uppe låg den, men det var inte nog. De ville ha det än grannare. Ända upp i himlens sky skulle det synas hur glada de voro.

Pojken hade närmat sig stranden helt långsamt, men så nåddes han av några sångtoner. Då började han springa fram mot land. Det här fick han allt lov att vara med om.

Längst inne i Rättviken går en ofantligt lång ångbåtsbrygga ut från stranden, och ytterst på denna stod en skara sångare och sjöng ut över sjön i sena natten. Det var,

10. — Nils Holgerssons resa. II.