liv med röda ärmar, och på huvudena hade de kulörta dukar med brokiga fransar.
»Kära mor Akka, flyg långsamt här, så att jag får se på bondhustrurna!» sade pojken, och detta tyckte nog vildgåsen vara en rimlig begäran, för hon sänkte sig så långt ner, som hon vågade, och for tre gånger fram och tillbaka över kyrkogården. Det är svårt att säga hur de togo sig ut på nära håll, men när pojken såg kvinnorna så där uppifrån mellan kyrkogårdens träd, tyckte han, att de voro som de vänaste blommor. »De är allesammans, som hade de vuxit på en örtasäng i kungens trädgård,» tänkte han.
Men inte i Gagnef heller fanns det ett enda bart fält, och vildgässen hade ingen annan råd än att fortsätta söderut mot Floda.
I Floda satt folket inne i kyrkan, när vildgässen kommo flygande, men det skulle bli kyrkvigsel den dagen efter gudstjänstens slut, och brudföljet var uppställt ute på kyrkbacken. Bruden stod med guldkrona över utslaget hår och var behängd med smycken och blommor och brokiga band, och alltsammans var så grant, att det gjorde ont i ögonen, när man såg på henne. Brudgummen gick i blå långrock, knäbyxor och röd mössa. Brudtärnorna hade liv och kjolkanter broderade med rosor och tulpaner, föräldrar och grannar gingo med i tåget i sina brokiga sockendräkter.
»Kära mor Akka, flyg långsamt här, så att jag hinner se på ungfolket!» bad pojken, och förargåsen sänkte sig, så långt hon vågade, och for tre gånger fram och tillbaka över kyrkbacken. Det är svårt att säga hur de togo sig ut på nära håll, men så, som pojken såg dem uppifrån, tyckte han, att så ljuv brud och så stolt brudgum och så ståtlig brudskara kunde inte finnas på något annat håll. »Jag undrar om kungen och drottningen är finare, där de går i sitt slott,» tänkte han för sig själv.
Men här i Floda funno vildgässen äntligen nakna fält, så att de inte behövde fara längre för att få sig mat.
