stod bredvid kalven. Än lutade han sig ner och slickade honom, än uppgav han häftiga tjut för att kalla på hjälp.
Nu lyfte skogvaktaren upp kalven och började släpa honom mot land. När hunden förstod, att kalven skulle bli räddad, blev han utom sig av glädje. Han hoppade runt omkring skogvaktaren, slickade hans händer och gnällde av belåtenhet.
Skogvaktaren bar hem kalven och stängde in honom i en kätte i lagården. Sedan måste han skaffa hjälp till att dra upp den döda älgkon ur myren, och först när allt detta var gjort, kom han ihåg, att han skulle skjuta Karr. Han lockade till sig hunden, som hade följt honom hela tiden, och vandrade på nytt inåt skogen med honom.
Till en början gick skogvaktaren rakt fram emot hundgraven, men under vandringen tycktes han komma på andra tankar, för bäst som det var, vände han och gick upp mot herrgården.
Karr hade följt honom helt lugnt, men när han märkte, att skogvaktaren gick fram till hans gamla hem, blev han orolig. Skogvaktaren hade säkert funderat ut, att det var han, som hade bragt älgkon om livet, och nu skulle han upp till herrgården och bli straffad, innan han fick dö.
Men att få stryk, det var värre än allt annat, och inför detta var Karr inte i stånd att hålla humöret uppe. Han gick och hängde med huvudet, och när han kom till herrgården, såg han inte upp och låtsade inte om, att han kände någon människa.
Brukspatronen stod på förstutrappan, när skogvaktaren kom gående. »Vad i all världen är det för en hund, som skogvaktaren kommer med?» sade han. »Det är väl aldrig Karr heller? Han måtte väl vara död för längesedan.» Skogvaktaren började då berätta om älgarna, och Karr gjorde sig så liten han kunde och kröp ihop bakom skogvaktarens ben liksom för att gömma sig.
Men skogvaktaren talade inte om saken så, som hunden hade väntat. Han hade bara beröm för Karr. Han sade,
