att det var tydligt, att hunden hade vetat, att älgarna voro i nöd, och hade velat rädda dem. »Brukspatron får göra, hur han vill, men den här hunden kan jag inte skjuta,» sade skogvaktaren till sist.
Hunden reste på sig och spetsade öronen. Han kunde knappt tro, att han hörde rätt. Fast han inte gärna ville visa hur ängslig han hade varit, kunde han inte låta bli att gnälla en smula. Kunde det vara möjligt, att han skulle få behålla livet bara därför, att han hade varit orolig för älgarna?
Brukspatronen tyckte också, att Karr hade uppfört sig väl, men som han i alla fall inte ville ha honom tillbaka, visste han inte genast vad han skulle besluta. »Om skogvaktaren vill ta hand om honom och ansvara för att han uppför sig bättre än hittills, så kan han få leva,» sade han om en stund. Ja, det var skogvaktaren villig till, och på detta sättet kom Karr att flytta till skogvaktarbostället.
GRÅFÄLLS FLYKT.
Från den dagen, då Karr kom till skogvaktaren, slutade han alldeles upp med att driva olovlig jakt i skogen. Detta kom sig inte bara därav, att han hade blivit skrämd, utan han ville nog inte, att skogvaktaren skulle bli ond på honom. För sedan skogvaktaren hade räddat hans liv, älskade han honom över allt annat. Han tänkte bara på att följa honom och vaka över honom. Gick han hemifrån, sprang Karr före och undersökte vägen, och satt han hemma, låg Karr utanför dörren och höll uppsikt över alla, som kommo och gingo.
När det var lugnt på skogvaktarbostället, när inga steg hördes på vägen och husbonden gick och sysslade med sina trädplantor, som han drog upp på ett grönsaksland, brukade Karr använda tiden till att leka med älgkalven.
