andra stannade och såg sig om. »Bort med dig! Vad har du här att göra?» sade han och sparkade till räven, så att denne for tvärsöver vägen. Sedan höll sig räven på ett par stegs avstånd, men han följde med hela tiden.
Karlarna voro snart framme vid torpen och följdes åt till en av stugorna. Pojken hade ämnat gå med dem in, men när han hade kommit på förstubron, hade han sett en stor, präktig, långhårig bandhund komma utrusande ur sin koja för att hälsa på husbonden. Då hade pojken hastigt ändrat sig och stannat kvar ute i det fria.
»Hör du, bandhund!» sade pojken med låg röst, så snart som karlarna hade stängt dörren. »Jag undrar om du ville hjälpa mig med att fånga en räv i natt.»
Bandhunden hade dålig syn, och hetsig och argsint hade han blivit av att stå bunden. »Skulle jag fånga en räv?» skällde han till i vredesmod. »Vad är du för en, som kommer och gör narr av mig? Kom mig bara inom räckhåll, ska du få lära att inte skämta med mig!»
»Inte är jag rädd att komma nära dig, må du tro,» sade pojken och sprang fram till hunden. När denne såg honom, blev han så häpen, att han inte kunde säga ett ord.
»Det är jag, som kallas Tummetott, och som reser omkring med vildgässen,» sade pojken. »Har du inte hört talas om mig?» — »Sparvarna har visst kvittrat om dig ibland,» sade hunden. »Du lär ha utfört stora ting för att vara så liten.» — »Det har gått tämligen bra för mig hittilldags,» sade pojken, »men nu lär det vara ute med mig, om du inte vill hjälpa mig. Jag har en räv hack i häl efter mig. Han står och lurar bakom knuten.» — »Ja, sannerligen kan jag inte lukta honom,» sade bandhunden. »Den ska vi snart bli av med.» Och bandhunden rusade åstad, så långt som länken tillät, och skällde och gläfste en lång stund.
»Nu tror jag inte, att han ska visa sig mer i natt,» sade hunden. — »Det behövs mer än ett grant skall för att skrämma den där räven,» sade pojken. »Han är snart här igen, och det vore bara väl, för jag har gjort opp med mig
