XXXIV.
SAGAN OM UPPLAND.
Nästa dag hade regnet upphört, men stormen fortfor hela förmiddagen, översvämningen utbredde sig alltjämt. Men strax efter middagen skedde ett omslag. Det blev med ens det allra vackraste väder: varmt, stilla och ljuvligt.
Pojken låg högst belåten mitt i en stor tuva av grant blommande kabbelök och tittade uppåt himlen, då två små skolbarn kommo gående med böcker och matsäckskorgar på en liten stig, som slingrade sig fram utefter stranden. De gingo långsamt och sågo mycket bedrövade ut. När de hade kommit mittför Nils Holgersson, slogo de sig ner på ett par stenar och började tala om sin olycka.
»Mor blir så ond på oss, när hon får höra, att vi inte har kunnat vår läxa i dag heller,» sade det ena av barnen. — »Ja, och far sen!» sade det andra, och därvid blev sorgen dem så övermäktig, att de började gråta.
Pojken låg just och undrade om han skulle kunna trösta dem på något sätt, då en liten, krokig gumma, som hade ett vänligt och snällt ansikte, kom vandrande framåt stigen och stannade bredvid dem.
»Vad gråter de här barnen för?» frågade gumman, och då berättade de små, att de inte hade kunnat sin läxa i skolan, och nu skämdes de så, att de inte ville gå hem.
»Vad kan det ha varit, som var så svårt, att ni inte kunde lära er det?» sade den gamla, och barnen talade om, att det, som de hade haft i läxa, var hela Uppland.
