»Ja, det är kanske inte så lätt att lära efter böcker,» sade gumman, »men nu ska ni få höra vad min mor en gång berättade mig om det här landet. Jag har inte gått i skola, jag, så att jag har aldrig fått någon riktig lärdom, men det, som mor talade om, har jag kommit ihåg i hela mitt liv.»
»Jo, mor sade,» började gumman och satte sig ner på stenen bredvid barnen, »att för länge i världen sedan var Uppland det fattigaste och oansenligaste av alla landskap i hela Sverige. Det bestod inte av annat än magra leråkrar och små låga stenbackar, och så lär det nog vara på många ställen i landskapet än i dag, fastän vi, som bor härnere vid Mälaren, inte ser mycket av det.
Nåja, vad det än kom sig av, så är det säkert, att det var fattigt och bedrövligt här. Uppland tyckte, att de andra landskapen betraktade det som ett riktigt utskott, och sådant blir ju retsamt i längden. En vacker dag blev det så trött vid eländet, att det tog säcken på ryggen och staven i handen och begav sig ut för att tigga hos dem, som hade det bättre ställt för sig.
Uppland vandrade först söderut så långt som till Skåne, och när det kom dit, klagade det över hur fattigt det var och bad om land. ’Det är inte gott att veta vad man skall hitta på att ge alla, som kommer och begär,’ sade Skåne. ’Men låt mig se! Jag har just hållit på att gräva opp ett par märgelgravar. Du kan få plocka till dig några jordtorvor, som jag har kastat opp på kanten, om du har något bruk för dem.’
Uppland tackade och tog emot och gick sedan till Västergötland. Också där klagade det över hur fattigt det var och bad om land. ’Något land vill jag inte ge dig,’ sade Västergötland. ’Inte unnar jag någon bit av mina feta åkrar åt tiggare. Men du ska få en av de här små åarna, som silar fram över slätten, om du kan göra dig någon nytta av den.’
