kunde föra den vita gåskarlen oskadd först upp till Lappland och sedan ner till Skåne.
»Du vet, att det inte är så lätt att föra en gåskarl välbehållen genom landet,» hade Bataki sagt. »Du kunde nog behöva känna till en annan utväg, om detta skulle slå fel för dig. Men om du ingenting vill veta, så nog ska jag tiga.» Och så hade pojken genmält, att han inte hade något emot, om Bataki ville tala om hemligheten för honom.
»Det ska jag också göra,» hade Bataki förklarat, »men inte förrän i det rätta ögonblicket. Sätt dig opp på min rygg och följ med mig på en utfärd, så får vi se om det inte kan yppa sig ett lämpligt tillfälle!» Då hade pojken återigen blivit tveksam, för han visste inte riktigt var han hade Bataki. »Du törs nog inte anförtro dig åt mig,» hade korpen sagt. Men pojken kunde inte tåla att höra, att han skulle vara rädd för någonting, och i nästa ögonblick hade han suttit på korpryggen.
Därpå hade Bataki fört honom till Uppsala. Han hade satt ner honom på ett tak, bett honom se sig omkring och sedan frågat vem han trodde det var, som bodde och styrde i den här staden.
Pojken hade sett ut över staden. Den var tämligen stor och låg präktigt mittpå en vid, odlad slätt. Den ägde många hus, som sågo ansenliga och förnäma ut, och på en ås låg ett fast uppmurat slott med två grova torn. »Det är kanske kungen och hans män, som bor här?» hade han sagt.
»Det är inte så illa gissat,» hade korpen svarat. »Detta har varit en kungastad förr i världen, men nu är det slut på den ståten.»
Pojken hade sett sig omkring än en gång, och då hade han framför allt lagt märke till den stora domkyrkan, som låg och blänkte i aftonljuset med tre höga tornspiror, sköna portaler och smyckade väggar. »Kanske att det är en biskop och hans präster, som bor här?» hade han sagt.
