»Nej, då tror jag allt, att jag hellre far omkring med vildgässen,» hade pojken svarat. — »Skulle du inte ha lust att bli en sådan, som kan bota sjukdomar?» hade korpen frågat. — »Jo, det kunde ju så vara.» — »Skulle du inte ha lust att bli en sådan, som vet allt, som har hänt i världen, som talar alla språk och kan säga vad sol, måne och stjärnor går i för banor över himlen?» hade korpen sagt. — »Jo, det kunde ju också vara roligt.» — »Skulle du inte vilja lära dig skilja mellan ont och gott, rätt och orätt?» — »Det vore nog väl behövligt,» hade pojken sagt, »det har jag märkt många gånger.» — »Och skulle du inte vilja lära till präst och predika i kyrkan därhemma?» — »Far och mor skulle allt bli fasligt glada, om jag komme så långt,» hade pojken svarat.
På detta sättet hade korpen fått pojken att förstå, att de voro lyckliga, som fingo ligga i Uppsala och studera, men inte hade Tummetott då ännu önskat att få vara en ibland dem.
Men så hade det råkat hända, att den stora festen till vårens ära, som firas varje år i Uppsala, hade ägt rum denna afton.
Och således hade Nils Holgersson fått se studenterna, när de hade tågat bort till Botaniska trädgården, där festen skulle hållas. De hade kommit i ett brett, långt tåg med vita mössor på huvudet, och hela gatan hade varit som en mörk ström, fylld av vita näckrosor. Vita, guldbroderade sidenfanor hade de burit framför sig, och de hade sjungit vårsånger under marschen. Men Nils Holgersson hade tyckt, att det inte var de själva, som sjöngo, utan sången hade svävat med dem över deras huvuden. Han hade tänkt, att det inte var studenterna, som sjöngo för våren, utan att våren satt gömd någonstans och sjöng för studenterna. Han hade inte trott, att människosång kunde ljuda så. Det var som barrsus i grantoppar, som klang av stål, som vildsvanssång ute i havsbandet.
När studenterna hade kommit in i trädgården, där
