genast hade åhörarna samlat sig kring honom. Och på detta sättet hade det fortgått, ända tills det hade blivit kväll.
När allt var slut, hade pojken dragit djupt efter andan och gnuggat sig i ögonen, såsom när man vaknar ur en sömn. Han hade varit borta i ett land, där han aldrig förr hade gästat. Från alla dessa, som voro glada åt livet och sågo segervisst på framtiden, hade munterhet och lycka spritt sig som en smitta, och pojken hade varit inne i glädjens land, han som de. Men när den sista sången hade dött bort, hade pojken känt hur bedrövligt hans eget liv var, och det hade burit emot för honom att efter detta vända tillbaka till sina arma reskamrater.
Korpen hade suttit bredvid pojken, och nu hade han börjat kraxa i hans öron. »Nu, Tummetott, ska jag tala om för dig hur du ska bli människa. Du ska vänta, tills du råkar någon, som säger till dig, att han gärna skulle vilja vara i dina kläder och fara omkring med vildgässen. Då ska du passa på och säga så här till honom: — — — Och nu hade Bataki lärt pojken ett par ord, som voro så starka och farliga, att de inte kunde sägas högt, utan måste viskas, såvida man inte ville bruka dem på allvar. »Ja, mer än detta behövs det inte för att du ska bli människa,» hade Bataki sagt till sist.
»Nej, det tror jag nog,» sade pojken, »för någon, som skulle önska sig i mina kläder, lär jag aldrig träffa på.»
»Det kunde väl inte vara så omöjligt heller,» hade korpen sagt, och så hade han fört pojken inåt staden och satt ner honom på taket utanför en vindskupa. En lampa brann inne i rummet, fönstret stod på glänt, och pojken hade nu en god stund stått där och tänkt på hur lycklig den studenten måtte vara, som låg och sov därinne.
PROVET.
Studenten spratt upp ur sömnen och såg, att lampan stod och brann på nattduksbordet. »Se där, nu har jag glömt
