Härute slogo vildgässen ner på en klippholme, och när de stodo på marken, vände sig pojken till Dunfin. »Vad var det för en stor stad, som vi for fram över?» sade han.
»Jag vet inte vad den heter bland människorna,» sade Dunfin. »Vi grågäss kallar den Staden, som simmar på vattnet.»
SYSTRARNA.
Dunfin hade två systrar: Vingsköna och Guldöga. De voro starka och kloka fåglar, men de hade inte en så mjuk och glänsande fjäderskrud som Dunfin och inte heller ett så milt och ljuvt sinnelag. Allt ifrån det, att de voro små gula gässlingar, hade också föräldrar och släktingar, ja, till och med den gamla fiskaren tydligt låtit dem märka, att de tyckte mera om Dunfin än om dem, och därför hade systrarna alltid hatat henne.
När vildgässen landade på skäret, gingo Vingsköna och Guldöga och betade på en liten grön plätt ett stycke från stranden och fingo genast syn på främlingarna.
»Se, syster Guldöga, sådana ståtliga vildgäss, som slår ner på ön!» sade Vingsköna. »Jag har sällan sett fåglar med så präktig hållning. Och ser du, att de har en vit gåskarl ibland sig? Har du sett en skönare fågel? Man kunde nästan ta honom för en svan.»
Guldöga gav systern rätt i att det helt säkert var mycket framstående främlingar, som hade kommit till ön. Men plötsligen avbröt hon sig och ropade: »Syster Vingsköna, syster Vingsköna! Ser du inte vem det är, som de för med sig?»
Med detsamma fick också Vingsköna ögonen på Dunfin och blev så häpen, att hon en lång stund stod med näbben öppen och bara väste. »Det kan väl aldrig vara möjligt, att det är hon? Hur har hon kommit in bland sådant folk? Vi lämnade henne ju att svälta ihjäl på Öland.»
