och visade sig så glada över att Dunfin var hemma, att hon blev riktigt rörd.
Vildgässen funno sig väl på skäret, och det blev beslutat, att de inte skulle fara vidare förrän nästa morgon. Om en stund frågade systrarna Dunfin om hon ville komma med dem för att se var de ämnade lägga sina reden. Hon följde dem genast och såg, att de hade valt sig väl undangömda och skyddade häckplatser. »Var ska nu du, Dunfin, slå dig ner?» frågade de. — »Jag?» sade Dunfin. »Jag tänker inte stanna här på skäret. Jag ska följa med vildgässen oppåt Lappland.» — »Det var synd, att du ska lämna oss,» sade systrarna. — »Jag hade gärna dröjt kvar hos er och föräldrarna,» sade Dunfin. »Men jag har redan lovat den store vite... — »Vad?» ropade Vingsköna. »Ska du ha den sköna gåskarln? Det är då... Men här stötte Guldöga häftigt till henne, och hon avbröt sig.
De två elaka systrarna hade mycket att tala om hela förmiddagen. De voro alldeles utom sig över att Dunfin hade en sådan friare som den vita gåskarlen. De hade friare själva, men det var bara vanliga grågäss, och sedan de hade sett Mårten gåskarl, tyckte de, att dessa voro så fula och tarvliga, att de inte ville se åt dem. »Detta kommer att gräma mig till döds,» sade Guldöga. »Om det åtminstone hade varit du, syster Vingsköna, som hade fått honom!» — »Jag ville hellre, att han vore död, än att jag ska behöva gå här hela sommaren och tänka på att Dunfin har fått en vit gåskarl,» sade Vingsköna.
Systrarna fortforo dock att visa sig mycket vänliga mot Dunfin, och på eftermiddagen tog Guldöga Dunfin med sig, för att hon skulle få se den, som Guldöga tänkte gifta sig med. »Han är inte så grann som den du ska ha,» sade Guldöga. »Men till gengäld kan man då vara säker på att han är den han är.» — »Vad menar du, Guldöga?» sade Dunfin. Guldöga ville först inte förklara vad hon hade menat, men så kom det då fram, att hon och Vingsköna hade undrat om det stod riktigt till med den vite. »Vi har
