aldrig sett en vit gås följa med vildgässen,» sade systern, »och vi undrar om han kan vara förtrollad.» — »Ni är bra dumma! Han är ju en tamgås,» sade Dunfin harmset. — »Han för med sig en, som är förtrollad,» sade Guldöga, »och då kan han nog vara förtrollad själv. Är du inte rädd, att han kan vara en svart skarv?»
Hon lade sina ord mycket väl och skrämde upp den stackars Dunfin. »Du menar inte vad du säger,» sade den lilla grågåsen. »Du vill bara skrämma mig.» — »Jag vill ditt bästa, Dunfin,» sade Guldöga. »Jag kan inte tänka mig något värre än att se dig flyga bort med en svart skarv. Men nu ska jag säga dig något. Försök att förmå honom att äta ett par av rötterna, som jag har plockat ihop här! Är han förtrollad, så måste det då genast visa sig. Är han det inte, kommer han att förbli sig lik.»
Pojken satt mittibland gässen och hörde på hur Akka och den gamla gåsbonden språkades vid, då Dunfin kom flygande. »Tummetott! Tummetott!» ropade hon. »Mårten gåskarl håller på att dö! Jag har dödat honom!» — »Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och för mig till honom!» ropade pojken. De foro, och Akka och vildgässen följde också med. När de kommo fram till gåskarlen, låg han på marken. Han kunde ingenting säga, han bara kippade efter andan. »Kittla honom under strupen, och dunka honom i ryggen!» sade Akka. Det gjorde pojken, och genast hostade den store vite upp en stor rot, som hade fastnat i hans strupe. »Är det de här, som du har ätit av?» sade Akka och visade på några rötter, som lågo på jorden. — »Ja,» sade gåskarlen. — »Då var det väl, att de fastnade i strupen på dig,» sade Akka. »De är giftiga. Om du hade sväljt ner dem, hade du säkert dött.» — »Det var Dunfin, som bad mig, att jag skulle äta av dem,» sade gåskarlen. — »Jag hade fått dem av min syster,» sade Dunfin och berättade alltihop. — »Du ska ta dig i akt för systrarna dina, Dunfin,» sade Akka, »för de vill säkert inte ditt bästa.»
