Men Dunfin hade ett sådant sinnelag, att hon inte kunde tro någon om ont, och när Vingsköna en stund efteråt kom och ville visa henne sin friare, följde hon genast med. »Ja, han är inte så grann som den du får,» sade systern, »men han är så mycket mera tapper och oförvägen.» — »Hur kan du veta det?» sade Dunfin. — »Jo, det har varit stor jämmer bland måsar och änder här på skäret en tid, för var morgon i dagbräckningen kommer en främmande rovfågel och tar bort en av dem.» — »Vad är det för en fågel?» sade Dunfin. — »Det vet vi inte,» svarade systern. »En sådan som han har aldrig förr varit sedd här på skäret, och det märkvärdiga är, att han aldrig anfaller någon av oss gäss. Men nu har min friare satt sig i sinnet att kämpa med honom nästa morgon och driva bort honom.» — »Måtte det gå väl bara!» sade Dunfin. — »Nej, det tror jag knappast att det gör,» sade systern. »Om min gåskarl vore så stor och stark som din, då kunde jag ha något hopp.» — »Vill du, att jag ska be Mårten gåskarl, att han går emot den främmande fågeln?» sade Dunfin. — »Ja, det ville jag visst,» sade Vingsköna. »Större tjänst kunde du inte visa mig.»
Nästa morgon var gåskarlen vaken före solen, ställde sig överst på skäret och spejade åt alla håll. Snart såg han en stor, mörk fågel komma västerifrån. Vingarna voro ofantligt långa, och det var lätt att begripa, att detta var en örn. Gåskarlen hade inte väntat farligare motståndare än en uggla och nu förstod han, att han inte skulle komma ifrån detta med livet. Men det föll honom aldrig in, att han borde undvika strid med en fågel, som var många gånger starkare än han.
Örnen sköt ner på en mås och högg klorna i honom. Innan han hade hunnit lyfta, rusade Mårten gåskarl fram. »Släpp den där!» ropade han. »Och kom aldrig mer hit tillbaka, eljest får du med mig att göra!» — »Vad är du för en galning?» sade örnen. »Det är en lycka för dig, att jag
