XXXVII.
STOCKHOLM.
För några år sedan fanns på Skansen, den stora trädgården utanför Stockholm, där man har samlat ihop så mycket märkvärdigt, en liten gubbe, som hette Klement Larsson. Han var från Hälsingland, och till Skansen hade han kommit för att spela folkdanser och andra gamla låtar på sin fiol. Men det var naturligtvis mest om eftermiddagarna han uppträdde som spelman. Om förmiddagen brukade han sitta och vakta i någon av de präktiga bondstugorna, som hade flyttats till Skansen från alla delar av landet.
Klement tyckte till en början, att han hade fått det bättre på sina gamla dar, än han någonsin hade vågat drömma om, men efter någon tid började han ledas vid alldeles förskräckligt, i synnerhet under vakthållningen. Det gick väl an, när det kom folk in i stugan för att se på den, men ibland satt Klement många timmar alldeles ensam. Då längtade han hem till den grad, att han fruktade, att han skulle bli tvungen att säga upp sin plats. Han var mycket fattig, och han visste, att därhemma skulle han falla socknen till last. Därför sökte han hålla ut i det längsta, fastän han kände sig olyckligare för var dag.
En vacker eftermiddag i början av maj hade Klement fått ledigt ett par timmar och var på väg utför den branta backen, som leder ner från Skansen, då han mötte en skärgårdsfiskare, som kom gående med kassen på ryggen. Det
