få tag i honom.» — »Du måtte väl inte ha skjutit honom, Åsbjörn?» — »Ånej, han är frisk och färdig. Men när han först kom ner, visste han inte riktigt till sig, och då passade jag på och surrade ett par segelgarnsändar om fötter och händer på honom, så att han inte skulle rymma. Se, jag tänkte genast, att det här skulle bli något för Skansen.»
Klement blev underligt ängslig, när fiskaren berättade detta. Allt det, som han i barndomen hade hört om småfolket, om dess hämndlystnad mot fiender och hjälpsamhet mot vänner, steg upp för honom. Det hade aldrig gått väl för dem, som hade försökt att hålla någon av dem fången. »Du borde ha släppt lös honom genast, Åsbjörn,» sade han.
»Det var inte långt ifrån, att jag hade blivit tvungen att ge honom fri,» sade fiskaren. »För du kan veta, Klement, att vildgässen följde mig ända hem, och sedan kryssade de över skäret hela morgonen och skrek, som om de ville ha igen honom. Och inte nog med det, utan hela sällskapet därute hos oss, måsar och tärnor och andra, som inte är värda ett skott krut, kom och slog ner på skäret och väsnades, och när jag gick ut, flaxade de omkring mig, så att jag måste vända om in igen. Hustru min bad mig, att jag skulle ge honom fri, men jag hade satt mig i sinnet, att han skulle hit till Skansen. Och så ställde jag en av småbarnens dockor i fönstret, gömde pysslingen djupast nere i kassen och for i väg. Och fåglarna trodde väl, att det var han, som stod i fönstret, för de lät mig komma av utan att förfölja mig.»
»Säger han ingenting ?» frågade Klement. — »Jo, i början försökte han ropa till fåglarna, men det ville jag inte veta av, utan jag lade munkavle på honom.» — »Men, Åsbjörn,» sade Klement, »att du gör så mot honom! Förstår du inte, att han är något övernaturligt?» — »Jag vet inte vad han kan vara för slag,» sade Åsbjörn lugnt. »Det får andra fundera ut. Jag är nöjd, bara jag får väl betalt för honom. Och säg mig nu, Klement, vad du tror att Doktorn på Skansen kan vilja ge mig!»
