Nu, Klement, voro de små lövholmarna redan täckta av hus, men folk strömmade ständigt till, för de här stränderna och vattnen äro, som du vet, sådana, att de draga människor till sig. Här kommo fromma kvinnor av Sankta Klaras orden och bådo om byggnadsgrund. För dem blev det ingen annan råd, än att de måste slå sig ner på norra stranden, på Norrmalm, som den kallades. Säkert voro de inte mycket nöjda med detta, för fram över Norrmalm strök en hög ås, och på den hade staden sin galgbacke, så att detta var en ringaktad plats. Klarasystrarna byggde ändå sin kyrka och sina långa klosterhus på stranden nedanför åsen. Och sedan de hade slagit sig ner i denna trakten, fingo de snart efterföljare. Här långt bort i norr, oppe på själva åsen, byggdes ett sjukhus med en kyrka, som helgades åt Sankt Göran, och här nedanför åsen restes en kyrka åt Sankt Jakob.
Och även på Södermalm, där berget reste sig tvärbrant från stranden, började man bygga. Där uppförde man en kyrka åt Sankta Maria.
Men du må inte tro, Klement, att det endast var klosterfolk, som flyttade till Stockholm. Det var också många andra. Framför allt var det en mängd tyska köpmän och hantverkare. De voro skickligare än de svenska och blevo väl mottagna. De bosatte sig i staden innanför murarna, revo ner de små ömkliga husen, som stodo där förut, och byggde höga, präktiga av sten. Men det var ont om utrymme därinne. De måste lägga husen tätt tillsammans, med gavlarna vända åt de smala gatorna.
Ja, du ser, Klement, att Stockholm kunde dra människor.»
Här visade sig nu en annan herre, som hastigt kom framåt gången emot dem. Men han, som talade med Klement, vinkade med handen, och den andre blev stående på avstånd. Den ståtliga gamla herrn gick nu och satte sig på bänken bredvid spelmannen.
»Nu skall du göra mig en tjänst, Klement,» sade han. »Jag har inte tillfälle att språka mer med dig, men jag
