Klement hade varit i ett svårt trångmål, för kungen hade sagt, att han skulle ta reda på Stockholm och trivas där, men Klement kunde inte bärga sig, förrän han därhemma hade fått tala om, att kungen hade sagt detta till honom. Han kunde inte försaka att få stå på kyrkbacken därhemma och berätta för hög och låg, att kungen hade varit så god mot honom, att han hade suttit bredvid honom på samma bänk och skickat honom en bok, och att han hade gett sig tid att tala med honom, en gammal, fattig spelman, hela timmen för att bota honom för hans längtan. Det var stort att berätta detta här på Skansen för lappgubbarna och dalkullorna, men vad var det mot att få tala om det därhemma?
Också om Klement skulle hamna på fattighuset, så bleve det inte så svårt efter detta. Han var en helt annan man nu än förut, skulle bli aktad och ärad på helt annat sätt.
Och denna nya längtan blev Klement övermäktig. Han hade måst gå upp till Doktorn och säga, att han var tvungen att ge sig av hem.
