Nästa morgon var Akka vaken i god tid för att spana efter örnarna. Men inte heller nu såg hon dem. Däremot hörde hon i morgonstillheten ett skrik, som ljöd både argt och jämmerligt och tycktes komma från örnnästet. »Kan det verkligen vara något på tok däroppe hos örnarna?» tänkte hon. Hon lyfte raskt och steg så högt, att hon kunde se ner i örnboet.
Däruppe såg hon varken honörn eller hannörn. I hela boet fanns ingen annan än en halvnaken unge, som låg och skrek efter mat.
Akka sänkte sig långsamt och tvekande ner mot örnnästet. Det var en hemsk plats att komma till. Det märktes vad det var för ett rövarfölje, som höll till där. I boet och på klipphyllan lågo vitnade ben, blodiga fjädrar och skinnflikar, harhuvuden, fågelnäbbar och fjäderklädda ripfötter. Också örnungen, som låg mitt i allt detta, var motbjudande att skåda med sitt stora, gapande näbb, sin klumpiga, dunklädda kropp och sina ofärdiga vingar, där de blivande pennfjädrarna stucko fram som taggar.
Till sist övervann Akka sin motvilja och slog ner på bokanten, men hon såg sig på samma gång oroligt omkring åt alla håll, för hon väntade i varje ögonblick, att de gamla örnarna skulle vända om hem.
»Det var då väl, att det äntligen kommer någon,» ropade örnungen. »Skaffa genast hit mat åt mig!»
»Nå nå, ha inte så bråttom!» sade Akka. »Tala först om för mig var far och mor håller till!»
»Ja, den som det visste bara! De for sin väg i går morse och lämnade mig en fjällämmel att leva av, medan de var borta. Du kan väl begripa, att den är slut för längesedan. Det är skamligt av mor att låta mig svälta på det här sättet.»
Akka började nu tro, att de gamla örnarna verkligen hade blivit skjutna, och hon tänkte på att om hon läte örnungen svälta ihjäl, skulle hon kanske slippa hela rövarföljet för all framtid. Men på samma gång bar det henne
