honom, och han gjorde Akka ständiga frågor. »Varför springer ripor och lämlar och gömmer sig, när min skugga faller över fjället?» frågade han. »Inte visar de sådan skräck för de andra unggässen.» — »Dina vingar blev förvuxna, när du låg på klipphyllan,» sade Akka. »Det är detta, som skrämmer de små kräken. Men var inte ledsen fördenskull! Det blir nog en bra fågel av dig i alla fall.»
Sedan örnen väl kunde flyga, lärde han sig själv att fiska och fånga grodor, men snart började han grubbla också över detta. »Hur kommer det sig, att jag lever av fisk och grodor?» sade han. »Det gör ju inte de andra unggässen.» — »Det kommer sig därav, att jag inte hade någon annan mat att ge dig, när du låg oppe på klipphyllan,» sade Akka, »Men var inte ledsen fördenskull! Det blir nog en bra fågel av dig i alla fall.»
När vildgässen företogo sin höstflyttning, flög Gorgo med i deras flock. Alltjämt betraktade han sig som en av dem. Men luften var uppfylld av fåglar, som voro på färd mot södern, och det blev stor uppståndelse bland dessa, när Akka visade sig med en örn i följe. Vildgässens fylking omkretsades ständigt av svärmar av nyfikna, som helt högt uttalade sin förvåning. Akka bad dem tiga, men det var inte möjligt att binda så många yra tungor. »Varför kallar de mig för en örn?» frågade Gorgo oupphörligen och blev allt mer och mer retad. »Ser de inte, att jag är en vildgås? Jag är ingen fågelätare, som förtär mina likar. Hur vågar de ge mig ett så fult namn?»
En dag foro de över en bondgård, där många höns gingo på sopbacken och plockade. »En örn! En örn!» ropade hönsen och började springa för att söka skydd. Men Gorgo, som alltid hade hört örnarna omtalas som vilda ogärningsmän, kunde inte styra sin vrede. Han fällde samman vingarna, sköt ner till marken och slog klorna i en av hönorna. »Jag ska lära dig, jag, att jag inte är en örn,» ropade han vredgad och högg till henne med näbben.
