Medan pojken talade, såg han, att Gorgo vände bort blickarna och började stirra rätt ut i luften på samma sätt som förut. »Kungsörn!» ropade pojken. »Jag har inte glömt, att du en gång bar mig tillbaka till vildgässen, och att du sparade den vita gåskarlens liv. Säg om jag på något sätt kan bistå dig!» Gorgo lyfte knappt på huvudet. »Stör mig inte, Tummetott!» sade han. »Jag sitter och drömmer, att jag svävar fri omkring högt oppe i luften. Jag vill inte vara vaken.» — »Du måste röra på dig och titta på det, som händer omkring dig,» förmanade pojken. »Eljest kommer du snart att se lika eländig ut som de andra örnarna.» — »Jag önskar, att jag vore som de. De är så borta i sina drömmar, att ingenting mer kan störa dem,» sade örnen.
När natten kom och alla örnarna sovo, hördes ett lätt skrapande i ståltrådsnätet, som täckte taket av deras bur. De två gamla och förslöade fångarna läto sig inte störas av bullret, men Gorgo vaknade. »Vem där? Vem är det, som rör sig oppe på taket?» frågade han.
»Det är Tummetott, Gorgo,» svarade pojken. »Jag sitter här och filar av ståltråden, för att du ska kunna flyga din väg.»
Örnen lyfte huvudet och såg i den ljusa natten hur pojken satt och filade på ståltrådsnätet, som var spänt över buren. Han kände ett ögonblicks hopp, men så tog modlösheten överhand. »Jag är en stor fågel, Tummetott,» sade han. »Hur ska du kunna fila av så många trådar, att jag kan komma ut? Det är bättre, att du slutar med detta och låter mig vara i fred.» — »Sov du, och bry dig inte om mig!» svarade pojken. »Jag blir inte färdig i natt och inte i morgon natt heller, men jag ska ändå försöka befria dig, för här blir du alldeles förstörd.»
Gorgo försjönk i sömn, men när han vaknade nästa morgon, såg han genast, att en mängd trådar hade blivit avfilade. Den dagen kände han sig inte så dåsig som de
