Vill du göra mig den tjänsten att ta de här slantarna, köpa en blå skål för dem och sätta ut den i morgon med litet gröt och mjölk under trappan till Bollnässtugan?» Lappgubben såg förvånad ut, men det var inte tid för Klement att förklara saken närmare, för han måste ge sig av till stationen.
Lappen hade också mycket riktigt gått ner till Djurgårdsstaden för att köpa skålen, men när han inte såg någon blå, som han fann passande, köpte han en vit. Och i den vita satte han samvetsgrant ut mat var morgon.
På detta sättet hade pojken inte blivit löst från löftet. Han visste, att Klement var borta, men själv hade han inte fått lov att resa.
Den natten längtade pojken mer än vanligt efter friheten, och detta berodde på att det nu hade blivit vår och sommar på allvar. Han hade allt haft det svårt med köld och ruskväder många gånger under resan, och när han först kom till Skansen, hade han tänkt, att det kanske var väl, att han hade måst avbryta färden, för han hade rent av fått frysa ihjäl, om han hade kommit upp till Lappland i maj månad. Men nu hade det blivit varmt, marken stod grön, björkar och popplar voro klädda med sidenskiftande blad, körsbärsträden, ja, alla möjliga fruktträd stodo fulla av blommor, bärbuskarna hade redan småkart på kvistarna, ekarna vecklade med stor försiktighet ut sina blad, ärter, kål och bönor grönskade på Skansens kryddsängar. »Nu måste det väl vara varmt och vackert också oppe i Lappland,» tänkte pojken. »Jag skulle allt vilja sitta på Mårten gåskarls rygg en sådan här vacker morgon. Det vore ljuvligt att få rida omkring i varm och stilla luft och se ner på marken, sådan som den nu ligger pyntad och prydd med gröna gräs och fagra blomster.»
Detta satt han och tänkte, då örnen helt tvärt sköt ner ur luften och kom och satte sig bredvid honom på burens tak. »Jag ville pröva mina vingar för att se om de ännu duger till något,» sade Gorgo. »Du trodde väl inte,
