Men när örnen nu hade satt ner pojken på en plats, där denne inte kunde undkomma, berättade han för honom, att han hade blivit uppfostrad av Akka från Kebnekajse, och att han hade råkat i fiendskap med sin fostermor. »Och nu kanske du förstår, Tummetott, varför jag vill föra dig tillbaka till vildgässen,» sade han till sist. »Jag har hört sägas, att du står högt i gunst hos Akka, och det var min mening att be dig medla fred mellan oss.»
Så snart pojken begrep, att örnen inte hade fört bort honom bara av egensinne, blev han vänlig mot honom. »Jag hade bra gärna velat hjälpa dig med detta, som du ber mig om,» sade han, »men jag är ju bunden av mitt löfte.» Och nu berättade han i sin tur för örnen hur han hade råkat i fångenskapen, och att Klement Larsson hade lämnat Skansen utan att ge honom fri.
Men örnen ville i alla fall inte avstå från sina planer. »Hör nu på mig, Tummetott!» sade han. »Mina vingar kan bära dig, vart du vill komma, och mina ögon kan leta reda på vad helst du vill finna. Tala om för mig hur mannen såg ut, som tog löftet av dig, och jag ska söka opp honom och föra dig till honom! Sedan blir det din sak att förmå honom att ge dig fri.»
Detta tyckte pojken vara ett gott förslag. »Jag märker nog, Gorgo, att du har haft en så vis fågel som Akka till fostermor,» sade han. Han beskrev därpå Klement Larsson mycket noga, och han tillade, att han hade hört sägas på Skansen, att den lille spelmannen skulle vara från Hälsingland.
»Vi ska söka igenom hela Hälsingland ifrån Lingbo till Mellansjö, ifrån Storberget till Hornslandet,» sade örnen. »I morgon innan kvällen ska du komma till tals med karlen.» — »Nu lovar du visst mer, än du kan hålla,» sade pojken. — »Jag vore väl en dålig örn, om jag inte dugde till så mycket,» svarade Gorgo.
