XL.
EN DAG I HÄLSINGLAND.
Nästa dag for pojken fram över Hälsingland. Det låg under honom med nya, ljusgröna skott på barrträden, nytt björklöv i hagarna, ny grönska på ängarna och nyuppkommen säd på åkrarna. Det var ett höglänt och bergigt land, men mittigenom det drog en vid och ljus dalgång, och från denna utbredde sig åt ömse sidor andra dalgångar, somliga trånga och korta, några breda och långa. »Det här landet får jag visst likna vid ett blad,» tänkte pojken, »för grönt är det som ett blad, och dalgångarna förgrenar sig över det ungefär på samma sätt, som ådrorna förgrenar sig över en bladskiva.»
Från den stora huvuddalen utgingo först två väldiga grendalar, en åt öster och en åt väster. Sedan sände den bara ut smådalar, tills den kom rätt långt mot norr. Där sträckte den åter ut två starka armar. Efter detta fortgick den ännu en god bit rätt framåt, men så smalnade den av och försvann i obygden.
Mitt i den stora dalgången flöt en bred, präktig älv, som mångenstädes vidgade ut sig till sjöar. Närmast älven lågo ängar, som voro tätt besatta med små gråa lador, ovanför ängarna vidtogo åkrarna, och vid dalens gräns, där skogen började, stodo gårdarna. De voro stora och välbyggda och följde den ena efter den andra i nästan oavbruten rad. Kyrkorna höjde sig nere vid älvstranden, och omkring dem samlades gårdarna till stora byar. Likaså
