Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/260

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
517
EN DAG I HÄLSINGLAND

träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.

Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. ’Det är ju alldeles omöjligt, det här,’ tänkte han. ’Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.’

Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.

Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax därpå hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.

Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.

Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.

Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck.

17. — Nils Holgerssons resa. II.