Detta höllo alla med om. De sågo på Klement med helt andra ögon än förut, sedan de hade fått höra, att han hade talat med kungen, och den lille spelmannen var rädd att visa hur stolt han kände sig. Men mitt uppe i denna stora lyckan hände det, att någon frågade honom var han hade gjort av pysslingen.
»Jag hann inte själv sätta ut en blå skål till honom,» sade Klement. »Men jag bad lappgubben göra det. Var han sedan har blivit av, det vet jag inte.»
Knappast hade Klement sagt detta, förrän en liten tallkotte kom farande och slog honom på näsan. Den kom inte från träden, och ingen av människorna hade kastat den. Det var alldeles omöjligt att begripa var den kom ifrån.
»Aj, aj, Klement!» sade fäbodjäntan. »Det ser ut, som om småfolket skulle höra på vad vi talar om. Ni borde nog inte ha lämnat åt någon annan att sätta ut den blåa skålen.»
