Men nu hade bondhustrun lagt märke till örnen. Hon hade lyft huvudet och följt honom med blickarna. »Vad den där bär sig besynnerligt åt!» hade hon sagt. »Jag tror, att den vill ha en av mina vetebullar.»
Det hade varit en så vacker kvinna, hög och ljus, med ett glatt och öppet ansikte. Hon hade skrattat helt hjärtligt, tagit en bulle från plåten och hållit upp den över sitt huvud. »Vill du ha den, så kom och ta den!» hade hon sagt.
Örnen hade nog inte förstått hennes ord, men han hade ändå genast begripit, att hon ville ge honom bullen. I ilande fart hade han skjutit ner mot brödet, gripit det och flytt mot höjden.
När pojken hade sett örnen rycka till sig brödet, hade han fått tårar i ögonen. Han hade inte gråtit av glädje, därför att han skulle slippa hungra ett par dar, utan han hade blivit rörd över att bondhustrun hade gett bort sitt bröd till den vilda rovfågeln.
Och där han nu satt i talltoppen, kunde han, när han ville, se för sig den höga, ljusa kvinnan, sådan hon hade stått på gårdsplanen och sträckt upp brödet.
Hon hade nog vetat, att den stora fågeln var en kungsörn, en rövare, som människorna brukade hälsa med skarpa skott, och hon hade väl också sett den besynnerliga bytingen, som den bar på sin rygg, men hon hade inte tänkt på vilka de voro, utan så snart hon hade förstått, att de voro hungriga, hade hon delat med sig av sitt goda bröd.
»Om jag en gång blir människa igen,» tänkte pojken, »ska jag fara och söka opp den vackra kvinnan vid den stora älven och tacka henne för att hon var så god emot oss.»
SKOGSBRANDEN.
Medan pojken ännu höll på med sin frukost, kände han en svag rök norrifrån. Han vände sig genast åt detta hållet och såg, att en liten rökpelare, så vit som en dimma,
