skulle följa efter honom, utan att han skulle ge akt på något, som försiggick i skogen.
Karr stod under en gran, som hade yviga, släpande grenar och grova, mörkgröna barr. Han såg noga på trädet och tyckte då, att det var, som om dess barr rörde sig. När han gick än närmare, upptäckte han en mängd gråvita larver, som trevade sig fram utmed trädgrenarna och åto av barren. Det fanns fullt av dem på var gren, de gnagde och åto. Det knäppte och knäppte i träden av alla deras små arbetande käkar. Avätna barr föllo oupphörligen till marken, och från de stackars granarna strömmade ut en så stark doft, att hunden plågades av den.
»Den där granen får nog inte behålla många barr,» tänkte han och vände blickarna mot närmaste träd. Detta var också en stor, ståtlig gran, men den såg likadan ut. »Vad kan detta vara?» tänkte Karr. »Det är synd om de vackra träden. De har snart inte mycken fägring kvar.» Han gick från träd till träd och försökte att ta reda på hur det stod till med dem. »Där är en tall. Den har de kanske inte vågat sig på,» tänkte han. Men de hade angripit också tallen. »Och där en björk. Jo, där också, där också! Det här kommer inte skogvaktaren att tycka om,» tänkte Karr.
Han sprang längre inåt snåren för att få veta hur vitt förhärjelsen var spridd. Vart han kom, hördes samma tickande, kändes samma lukt, och föll samma barr-regn. Han behövde inte stanna för att se. Han förstod av dessa tecken hur det hängde ihop. De små larverna funnos överallt. Hela skogen höll på att bli kaläten av dem.
Plötsligen kom han till en trakt, där ingen doft kändes, och där det var tyst och stilla. »Här är det slut med deras herravälde,» tänkte hunden, stannade och såg sig omkring. Men här var det ändå värre, här hade larverna redan ändat sitt arbete, och träden stodo barrlösa. De voro som döda, och det enda, som klädde dem, var en hop
