trassliga trådar, som larverna hade spunnit för att begagna till bryggor och vägar.
Härinne bland de döende träden stod Gråfäll och väntade på Karr. Men han var inte ensam, utan bredvid honom stodo fyra gamla älgar, som voro de mest ansedda i skogen. Karr kände dem. Det var Krokrygg, som var en liten älg, men hade större puckel än någon annan, Hornkrone, som var den ståtligaste av älgfolket, Strävmane med den täta pälsen, och en gammal och högbent en, som hette Storstarke och hade varit förfärligt hetsig och stridslysten, ända tills han vid sista höstjakten hade fått en kula i låret.
»Vad i all världen går det åt skogen?» frågade Karr, när han kom fram till älgarna, som stodo med hängande huvud och långt framskjuten överläpp och sågo fundersamma ut. — »Det kan ingen säga,» svarade Gråfäll. »Det här insektfolket har varit det maktlösaste i skogen och har aldrig förr gjort någon skada, men på de sista åren har det helt hastigt växt till i mängd, och nu ser det ut, som om det skulle komma att förstöra hela skogen.» — »Ja, detta ser illa ut,» sade Karr, »men jag märker, att de visaste i skogen har kommit samman för att rådpläga, och de har kanske funnit någon hjälp.»
När hunden sade detta, lyfte Krokrygg mycket högtidligt det tunga huvudet, klippte med de långa öronen och sade: »Vi har kallat dig hit, Karr, för att få veta om människorna har reda på den här förhärjelsen.» — »Nej,» sade Karr, »så här långt in i snåren går ju aldrig någon människa, när det inte är jakttid. De vet ingenting om olyckan.» — »Vi, som är gamla i skogen,» sade då Hornkrone, »tror inte, att vi djur kan ensamma reda oss mot det här insektfolket.» — »Vi tycker, att det ena är nästan lika stor olycka som det andra,» sade Strävmane. »Det blir nog slut på friden i skogen efter detta.» — »Men vi kan inte låta hela skogen fördärvas,» sade Storstarke. »Vi har inte något att välja på.»
