Västerbotten var i rörelse och tågade mot södern. Tänk, om den åkern, som just nu gled fram under honom, och som väl knappt kunde vara mer än nysådd, för han såg inte ett grönt strå på den, skulle åka i väg ner till Söderslätt i Skåne, där rågen stod med ax vid den här tiden!
Granskogarna hade förändrat sig häruppe. Träden stodo glesa, grenarna voro korta, barren nästan svarta, många träd hade kala toppar och sågo sjuka ut. Marken under dem var betäckt med gamla stammar, som ingen hade brytt sig om att ta vara på. Tänk, om en sådan skog komme så långt, att den finge se Kolmården! Då skulle den allt känna sig ynklig.
Och den där trädgården, som han såg under sig just nu! Det fanns vackra träd i den, men varken fruktträd eller ädla lindar och kastanjer, utan bara rönnar och björkar. Det fanns vackra buskar i den, men inte guldregn och fläder, utan bara häggar och syrener. Det fanns också kryddsängar i den, men de voro ännu inte ansade och planterade. Tänk, om en sådan täppa skulle komma farande ända ner till en herrgårdsträdgård i Sörmland! Då skulle den väl tycka om sig själv, att den vore en riktig vildmark.
Eller den där ängen, som var fullsatt med så många små gråa lador, att man kunde tycka, att hälften av marken måtte ha gått åt till tomtplatser! Om den styrde åstad ner mot Östgötaslätten, då skulle allt bönderna där göra stora ögon.
Men om den vidsträckta tallmon, som nu låg under honom, där tallarna inte stodo stela och raka som i vanliga skogar, utan hade yviga grenar och rika kronor och hade ordnat sig i behagliga grupper på den skönaste matta av vit renmossa, om den tallmon skulle tåga ner till Övedsklosters park, då skulle den präktiga parken nödgas medge, att den hade funnit sin vederlike.
Tänk, om träkyrkan nere under honom, med väggar täckta av röda träfjäll, med brokigt målad klockstapel och med en hel liten stad av gråa kyrkbodar bredvid sig, komme
