Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/291

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
548
VÄSTERBOTTEN OCH LAPPLAND

dragande förbi en av de fast uppmurade Gottlandskyrkorna! Då skulle de allt ha mycket att säga varandra.

Vad som var hela landskapets stolthet och ära, det var de mäktiga, mörka älvarna med sina präktiga dalgångar, fulla av gårdar, sina massor av timmer, sina sågverk, sina städer och ångbåtsfyllda mynningar. Om en sådan älv komme och visade sig neråt landet, skulle alla åar och älvar söder om Dalälven krypa ner i jorden av blygsel.

Och tänk, om en sådan här ofantligt stor slätt, så lättodlad och så välbelägen, komme glidande framför ögonen på de fattiga Smålandsbönderna! Då skulle de allt skynda bort från sina magra täppor och stenfyllda åkerbitar och börja röja och odla.

En sak var det, som det här landskapet hade mer av än alla de andra, och det var ljus. Tranorna stodo och sovo på mossarna. Natten måtte vara kommen, men ljuset dröjde kvar. Solen hade inte vandrat mot söder som allt annat. Den hade i stället gått så långt mot norr, att den nu sken honom rätt i ansiktet. Och den tycktes inte ämna sjunka ner till himlaranden den natten. Tänk, om det ljuset och den solen lyste över Västra Vemmenhög! Det skulle allt smaka husman Holger Nilsson och hans hustru att få en arbetsdag, som vore tjugofyra timmar lång.


DRÖMMEN.Söndag 19 juni.

Pojken lyfte upp huvudet och såg sig omkring alldeles yrvaken. Detta var då bra besynnerligt. Här låg han och sov på ett ställe, där han aldrig förr hade varit. Nej, han hade aldrig förr sett dalen, där han låg, och inte heller bergen, som stodo omkring den. Han kände inte igen den runda sjön, som låg mitt i dalen, och aldrig någonsin hade han sett sådana eländiga, förkrympta björkar, som de han nu låg under.