i södra Sverige, utan vandringen hade gått så fort, att de redan voro i Svealand.
Häruppe började eken flytta sig framåt alltmer betänksamt. Den stod stilla en stund, tog några tveksamma steg och tvärstannade alldeles. »Varför följer eken inte med längre?» frågade pojken. — »Hon fruktar den stora förstenaren,» sade en ung, ljus björk, som gick framåt så glad och käck, att det var en lust att se.
Men fastän många hade blivit efter, fanns det ännu en stor skara, som fortsatte färden med gott mod. Och solhuvudet rullade alltjämt före tåget, skrattade och ropade: »Framåt! Framåt! Ingen behöver vara ängslig, så länge som jag är med.»
Skaran skyndade vidare med samma fart. Snart voro de uppe i Norrland, och nu hjälpte det inte, hur solen ropade och bad. Äppleträdet stannade, körsbärsträdet stannade. Havreståndet stannade. Pojken vände sig till dem, som blevo efter. »Varför går ni inte med? Varför sviker ni solen?» sade han. — »Vi vågar inte. Vi fruktar den stora förstenaren, som bor oppe i Lappmarken,» svarade de.
Snart tyckte sig pojken förstå, att de hade kommit långt uppåt Lappland, och här blev skaran, som vandrade framåt, allt glesare. Rågstrået, kornet, smultronet, blåbärsriset, ärtrankan, vinbärsbusken hade följt med allt hittills. Älgen och kon hade gått sida vid sida, men nu stannade alla dessa. Människorna följde med än ett stycke, men så blevo också de stående. Solen skulle nog ha varit nästan övergiven, om det inte hade kommit nytt följesfolk. Videbuskar och en mängd annat småkratt sällade sig till tåget. Lappar och renar, fjällugglor och fjällrävar och snöripor förenade sig med det.
Pojken hörde nu något, som kom emot dem. Det var en mängd floder och bäckar, som störtade fram i stark fors. »Varför har de där så bråttom?» frågade han. — »De flyr undan för den stora förstenaren, som bor oppe i fjällen,» svarade en riphöna.
