Helt plötsligt såg pojken, att framför dem reste sig en hög, mörk mur med uttaggat krön. Vid åsynen av muren tycktes alla rygga tillbaka, men solen vände genast sitt strålande ansikte emot den och övergöt den med ljus. Då visade det sig, att det inte var någon mur, som stod i deras väg, bara de allra skönaste berg, som höjde sig det ena bakom det andra. Topparna blevo röda i solskenet, sluttningarna stodo ljusblåa med guldskiftningar. »Framåt! Framåt! Ingen fara, så länge som jag är med,» ropade solen och rullade uppåt bergens branta sidor.
Men under färden uppåt bergen övergav henne den tappra ungbjörken, den starka tallen och den envisa granen. Här övergåvo henne renen, lappen och videt. Till sist, när hon var uppe på bergtoppen, var det ingen mer än den lilla Nils Holgersson, som följde henne.
Solen rullade in i en klyfta, där väggarna voro klädda med is, och Nils Holgersson ville följa henne dit in, men längre än till klyftans öppning vågade han sig inte, för därinne såg han något förfärande. Längst inne i klyftan satt ett gammalt troll med kropp av is, hår av istappar och mantel av snö. Framför trollet lågo några svarta ulvar, som reste sig och öppnade sina gap, när solen visade sig. Och ur det ena ulvagapet kom vass köld, ur det andra kom väsande nordan, ur det tredje kom svart mörker. »Det där är väl allt den stora förstenaren och hans följe,» tänkte pojken. Han förstod, att nu gjorde han klokast i att fly, men han var så nyfiken att se hur mötet mellan trollet och solen skulle avlöpa, att han blev stående.
Trollet rörde sig inte, utan bara stirrade mot solen med sitt hemska isansikte, och solen stod likaledes stilla, gjorde ingenting annat än log och strålade. Så fortgick det en stund, och pojken tyckte sig märka, att trollet började sucka och våndas, snömanteln föll, och de tre förfärliga ulvarna vrålade mindre våldsamt. Men plötsligen ropade solen: »Nu är min tid ute,» och rullade baklänges ut ur klyftan. Då släppte trollet sina tre ulvar lösa, och med
