ens foro nordanstormen, kölden och mörkret ut ur klyftan och började jaga solen. »Kör bort henne! Driv undan henne!» ropade trollet. »Jaga henne så, att hon aldrig kommer tillbaka! Lär henne, att Lappland är mitt!»
Men Nils Holgersson hade blivit så ängslig, när han hörde, att solen skulle jagas bort från Lappland, att han hade vaknat med ett skrik.
Och när han hade kommit till besinning, hade han märkt, att han låg på bottnen av en stor bergdal. Men var var Gorgo, och hur skulle han få reda på var han själv befann sig?
Han reste sig upp och såg sig omkring. Då föllo hans blickar på en besynnerlig byggnad av tallgrenar, som låg på en klippavsats. »Det där är bestämt ett sådant där örnnäste, som Gorgo...
Han tänkte inte tanken till slut. I stället ryckte han luvan av huvudet, svängde den i luften och hurrade. Han förstod vart Gorgo hade fört honom. Detta var dalen, där örnarna bodde på klipphyllan och vildgässen på dalbottnen. Han var framme! Han skulle råka Mårten gåskarl och Akka och alla reskamraterna om ett par ögonblick.
FRAMKOMSTEN.
Pojken gick sakta framåt och letade efter sina vänner. Det var alldeles stilla i hela dalen. Solen hade inte stigit upp över klippväggarna, och Nils Holgersson kunde förstå, att det var så tidig morgon, att vildgässen ännu inte voro vakna. Han hade inte gått långt, förrän han stannade och smålog, därför att han såg något så vackert. Det var en vildgås, som låg och sov i ett litet rede på marken, och bredvid henne stod gåskarlen. Han sov, han också, men det var tydligt, att han hade ställt sig så nära för att vara till hands vid varje fara.
Pojken vandrade vidare utan att störa dem och tittade in mellan de små videbuskarna, som täckte marken. Det
