Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/306

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
563
ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS

När barnen hade varit vid Jordberga ett par år, hölls en kväll en föreläsning i skolhuset. Den var nog egentligen ämnad för vuxna, men de två Smålandsbarnen sutto med bland åhörarna. De räknade sig inte själva som barn, och det gjorde knappt någon annan heller. Föreläsaren hade talat om den svåra sjukdomen tuberkulosen, som vart år dödar så många människor i Sverige. Han hade talat mycket redigt och klart, och barnen hade förstått vartenda ord.

Efter föreläsningen hade de ställt sig att vänta utanför skolhuset. När föreläsaren hade kommit, togo de varandra i hand, gingo emot honom helt högtidligt och bådo, att de skulle få tala med honom.

Den främmande hade väl undrat på de två, som stodo där med runda och rosiga barnansikten och talade med ett allvar, som kunde ha passat, om de hade varit tre gånger så gamla, men han hörde på dem mycket vänligt.

Barnen berättade vad som hade hänt hemma hos dem, och de frågade nu föreläsaren om han trodde, att mor och syskonen hade dött av den sjukdomen, som han hade beskrivit. Det var nog troligt, svarade han. Det kunde knappast ha varit någon annan sjukdom.

Men om mor och far hade vetat detta, som barnen hade fått höra i kväll, så att de hade kunnat akta sig; om de hade bränt upp kläderna efter vandrerskan, om de hade skurat stugan väl ren och inte begagnat sängkläderna, hade de då kanske levat, alla de, som barnen nu sörjde? Och föreläsaren hade sagt, att detta kunde ingen svara på alldeles bestämt, men nog skulle han tro, att ingen av deras närmaste hade behövt bli sjuk, om de hade förstått att skydda sig mot smittan.

Nu dröjde barnen en stund med nästa fråga, men de flyttade sig inte ur stället, för det, som de nu skulle få svar på, var det allra viktigaste. Var det då inte sant, att tattarkvinnan hade sänt sjukdomen över dem, därför att de hade hjälpt den, som hon var ond på? Hade det inte